Onsalas första fasta folkskolor

Onsalas fick sin första fasta folkskola i september 1847. Innan fanns det ambulerande skola. Folkskolan låg i Mariedal och eleverna skulle gå där i fyra år. Eleverna var tvungna att kunna läsa och skriva, innan de fick börja.

Protokoll läst från prediktstolen i Onsala kyrka den 2 augusti 1846

Församlingen beslöt att efter skedd omröstning, att en löjtnant Lindgren tillhörigt byggnad beläget å Köpsö skulle inköpas till Skolhus mot en summa av 1.600 Riksdaler RGP, varemot löjtnant Lindgren fortskaffar det till Råö kostnadsfritt vid den tid församlingen sedan önskar. Betalningsvillkoren voro att 500 RD utbetals när byggnaden framskaffad till Råö och de återstående penningar skulle räntefritt få utstå ett års tid, varefter vidare överenskommelse kunde träffas. Entreprenadauktion  på nedtagning och uppsättning skulle utlysas.

In fidem

P. J. Wilde

N. A. Carlberg   B. RybergAlex Cullberg

1867 fick Onsala även en högre folkskola. Här studerade man kristendomskunskap, svenska, engelska, tyska, räknekonst, geometri och trädgårdsskötsel. Eleverna var tvungna att ha fyllt 12 år och inte vara äldre än 16 år för att få gå i högre folkskolan.

1887 byggdes det fler folkskolor. En vid Mariedal, en vid Ledet och en vid Onsala kyrka.

Tiden innan det fanns folkskolor i Onsala

Under 1600- och 1700-talet var ”skolundervisning” kyrkans ansvar. Det var klockaren som undervisade barnen i läsning, skrivning, räkning och framför allt kristendomskunskap. I 1686 års kyrkolag stod det ”att klockaren ej fick besväras, hindras eller avhållas från den plikt, som ålåg honom att med flit och trohet bedriva barnalära”.

Föräldrarna hade också ett stort ansvar. De skulle se till att barnen fick den utbildning de behövde för att bland annat bli konfirmerade, vilket var absolut nödvändigt för att få ett bra arbete och för att kunna gifta sig. Efter konfirmationen gick de flesta Onsalapojkarna till sjöss, där de fick utbildning av kaptenen eller styrmännen ombord.

Under vintermånaderna låg fartygen i hamn och då bedrev många kaptener undervisning i hemmen. Vid Gräppås i Vallda fanns det en styrmansskola, där många av Onsalas pojkar utbildades.

Roteskolor
I slutet av 1700-talet började man runt om i socknarna att anställa skolmästare i de fall då klockaren inte kunde eller inte hade tid med undervisning. Förste skolmästaren i Onsala var en man vid namn Kruse. Han anställdes 1802 och bedrev ambulerande undervisning i så kallade roteskolor.

Onsala socken var indelad i åtta rotar och varje rote skulle ha sin skola. Eftersom det bara fanns en skolmästare i Onsala så fick han flytta runt till de olika skolorna. Undervisningen pågick under ett antal veckor eller månader i varje rote. Övrig tid fick barnen ha självstudier i hemmen. Under sommarmånaderna fick skolmästare Kruse hjälp av flera kolleger för att bedriva undervisning.

För att kyrkan skulle ha kännedom om vilka som kunde läsa, skriva och som kände till sin bibliska historia liksom katekesen, så hölls husförhör. Ett annat sätt att mäta kunskapsnivån var vid konfirmationen, eftersom man var tvungen att kunna läsa och skriva, innan man började läsa för prästen.

Fasta skolor tillgängliga för alla
1809 fick Sverige ett nytt statsskick och med det kom diskussionen om att förbättra folkundervisningen. Det var särskilt adeln som kom med ett förslag på att det skulle vara statens plikt att ansvara för utbildningen istället för kyrkans. Även böndernas krav på utbildning bidrog till en ny lag 1842. I den beslöts att det skulle finnas fasta skolor tillgängliga för alla. Detta var dock inte så lätt att genomföra i praktiken.

I ett protokoll från sockenstämman i Onsala den 17 januari 1843 går det att läsa att sockenmännen ansåg att det inte behövdes en fast skola i Onsala. De menade att den befintliga ambulerande skolan passade bättre. Sockenmännen hänvisade till att det i många familjer fanns läs- och skrivkunniga som kunde undervisa barnen. De grundade detta på att här var sjöfolk och många hade gått antingen i styrmansskola eller fått kaptensutbildning. Att bygga en fast skola skulle bli dyrt och svårt att genomföra, då byggnadstimmer och bränsle var en bristvara i Onsala. Det nämndes också att här var fattigt och eländigt, eftersom sjöfarten hade avstannat betydligt. Det befarades även att den fasta skolan enbart skulle gynna de barn som bodde i dess närhet. Barnen med längre skolväg skulle ha svårt att ta sig till skolan. Sist men inte minst sades det att barnen i Onsala var mycket ”kunniga i kristendomskunskap och skulle väl kunna tävla med andra församlingar i detta ämne.” Att diskussionen gick så här berodde förmodligen på att Onsala omkring 1840 var en fattig och karg bygd med små gårdar och sjöfarten lönade sig dåligt. Dessutom fick man inte bedriva någon form av handel på landsbygden före 1864, eftersom städerna hade monopol på detta.

Trots den nya lagen var det inte bara i Onsala som man inte hade ordnat med fasta skolor. Därför beslutade biskopen år 1844 att samtliga pastorer i de församlingar som saknade fasta skolor skulle lämna fullständiga uppgifter och upplysningar om församlingens möjlighet att upprätta en fast skola. I Onsala svarade man att här fanns en skolmästare som undervisat barnen sedan flera år tillbaka och man ville ha kvar honom. Att bygga och driva en fast skola skulle också bli för dyrt. Det dröjde ända fram till 1846 innan det beslutades att ”anskaffa och underhålla tjänliga rum för distriktets folkskolor” . Detta gjorde att den första folkskolan öppnades i Mariedal i september 1847.

Hur bra var Onsalas skolor egentligen?
På 1860-talet hade tiderna i Onsala förändrats till det bättre. Näringsförbudet upphävdes 1864 och därmed blev det tillåtet att bedriva handel även utanför städerna. Den fria handeln gav bygden ett uppsving. Första speceriaffären öppnades i Mariedal. Onsala fick egen telegraf, ett eget postkontor och här startades nya rederier. Onsala blev en socken på frammarsch. Trots allt detta fungerade inte skolundervisningen. I tidningen ”Kongsbacka Allahanda” gick det att läsa den 16 juni 1879 att det bara var 29 av ca 60 barn som klarade konfirmationen. Detta var inte acceptabelt, och ingen visste huruvida det var pastor Magnussons fel eller skolans fel. Det spekulerades även i att dessa barn kanske var särskilt underbegåvade. Det beslutades att en utredning skulle göras, men den gav inget resultat.

I nästa kull med konfirmander var det bara 16 stycken, vilket resulterade i att förtroendet för kyrkan i Onsala var svagt. De barn som inte hade klarat konfirmationen fick möjligheten att göra ett nytt försök och läsa för prästen i Fjärås. Han konstaterade att enbart 5 - 6 barn hade tillräcklig kunskap för att klara konfirmationen. De övriga var så dåliga som Onsalaprästen tyckt. I en insändare i tidningen ”Kongsbacka Allahanda” den 1 november 1879 skrevs det att det fanns 500 skolpliktiga barn på Onsala (200 i småskolan och 300 i folkskolan). Tyvärr gick inte alla dessa i skolan. I folkskolan var det bara ca 10-20 barn och någon enstaka gång 30 stycken. Det gick också att läsa i tidningen att skolundervisningen blev bara sämre och sämre trots att Onsala hade börjat blomstra.

Hela denna ”följetång” om skolans elever som inte klarade konfirmationen går att läsa i sin helhet i originaltext i häftet om Skolor i Onsala längre ner på sidan.

För att få igång en bättre undervisning för alla barn i socknen blev man tvungen att bygga fler skolor. Det byggdes en skola vid Ledet och en vid Onsala kyrka. Skolan i Mariedal fick ytterligare en skolbyggnad. Allt detta stod klart 1887.

Redan på denna tid var eleverna indelade i klasser. Man gick i så kallad B-skola, vilket innebar två årskullar i samma klass på en lärare. Hur många elever det skulle vara i varje klass fanns det inget beslut om. Det fanns varken gymnastik- eller matsalar. Det kom att dröja ända fram till 1926 innan den första gymnastiksalen byggdes vid skolan i Mariedal. Det var Carin Clase från Gottskär som samlade in pengar till denna och den kom att användas av skolans elever och av en gymnastikförening, som hade bildats redan 1922.

För att se gamla klassbilder från skolorna vid Ledet, Mariedal och kyrkan går till Hembygsföreningens platform Bygdeband.

Länk: Bygdeband

Badlivet på Utholmen