Onsalas Historia

Agneta Linger och Stig Karsegård 

Copyright bild och text Agneta Linger

Bondeseglation genom tiderna

Att många onsalabor var både sjömän och bönder berodde på att jordbruket inte alltid var så lönsamt. Periodvis var sjöfart och handel därför ortens huvudnäring. Längst ut på Onsalahalvön vid Malösund kunde skeppen ligga i lä och invänta gynnsamma vindar. Detta ledde till att onsalaborna tidigt kom i kontakt med sjöfolk.

Bondeseglation innebar att skepparen (=bonden) själv ägde och sålde sin last. De lät bygga sina skepp, oftast skutor, vilka kom att ha flera delägare. Rederierna kom att kallas partrederier. Partredarna var oftast släktingar och grannar. Senare när man byggde större skepp blev även skogsbönder från till exempel Sätila delägare i partrederierna.

Under 1500-talet bedrevs handel enbart i städerna. Ett undantag var den viktiga handeln med stock och sten som nordhallänningarna på landsbygden fick bedriva. Enda inskränkningen för denna handel kom 1567, då den danska kungen bestämde att hallandsbönderna inte fick bygga större skepp och inte frakta större timmerstockar än vad de redan gjorde. Syftet var att skydda skogarna från skövling och för att skydda handelsstäderna från konkurrens.

Fram till 1500-talet var det vanligt med pirater runt kusterna. För att skydda handeln förbjöds sjö-
röveri. Under krigstider blev det istället vanligt att ha statligt understödda kapare.

Att hålla soldater i krig kostade pengar och för att få bättre ekonomi lämnade drottning Kristina, som var drottning i Sverige 1632-1654, över 300 halländska gårdar i pant till holländaren, Adrian Tripp. Av dessa gårdar låg cirka 60 stycken i Onsala. De benämndes frälsegårdar och de skulle betala skatt till Holland istället för till Sverige. Det dröjde ända fram till 1930-talet innan alla frälsegårdar var inlösta och återbördade i svensk ägo.

För att få ytterligare pengar till landet gav drottning Kristina även näringsfrihet till hallänningarna på landsbygden, så att de fritt kunde bedriva handel med utlandet.

I slutet på 1600-talet började man att bygga större skepp än skutor i Kungsbackafjorden. De viktigaste varven låg vid Forsbäck, Kobbaviken och Rolfsån.

Onsalakaptener blev kungens kapare
1710 legaliserade Karl XII kaperiverksamheten eftersom Sverige var med i det ”Stora Nordiska kriget”. Förutom den militära flottan fanns det nu kapare, som genom försäljning av den kapade lasten drog in pengar till landet. Samtidigt skadade de fienden. Flera av Onsalas kaptener blev kapare. Den störste och mäktigaste kaparen från Onsala var Lars Gathenhielm, även kallad ”Lasse i Gatan”.Lars var så framgångrik att Karl XII utsåg honom till befälhavare för samtliga kapare på västkusten, organisatör för transportflottan och till kommendör i svenska flottan.

Bondeseglation förbjöds 1723
Handelsfriheten för hallänningarna, som drottning Kristina hade utfärdat, förbjöds 1723. Man ansåg att den konkurrerade med stapelstädernas seglation och tog bönderna från jordbruket. En stapelstad var en stad som hade rätt att ha lager av varor och bedriva handel med utlandet.

För onsalakaptenerna innebar det, att de varken kunde ha egna rederier eller vara partredare (delägare i skepp). För att själva kunna bedriva handel fick de ansöka om burskap i en stad eller så fick de segla för rederier som låg i städerna. Många seglade för Sederholms rederi i Helsingfors. På skeppet Anders de Bruce från Sederholms i Helsingfors har flera kaptener från Onsala varit befälhavare. Det var inte bara kaptener som rederierna hämtade från Onsala utan även besättningsmän.

Näringsfrihet 1864
När det åter blev handelsfrihet på landsbygden 1864 började Onsala socken att utvecklas kraftigt. Här startades rederier, telegraf, affärer m.m. De flesta fick allt bättre ekonomi. Det var också under denna period som många onsalagårdar fick det utseende som de har idag. Onsalaskepparna investerade i stora segelskepp, som ibland tyvärr redan var gamla och slitna. Detta fick till följd att en del förliste.

Under samma period kom ångbåtar att konkurrera ut segelfartyg. Först konkurrerade de på de korta frakterna, men till sist även på de lite längre. Bara tjugo år efter näringsfriheten gick det så dåligt för segelfartygen, att flera redare gick i konkurs. Detta drabbade många onsalabor, som då fick lämna sina gårdar, som många gånger var hårt belånade. Traditionen att arbeta på sjön levde dock vidare i Onsala.

Marinmålningar

Att måla tavlor med skeppsmotiv blev mer vanligt under perioden 1780-90 talet. Under 1850-talet nådde det sin höjdpunkt. Vid Medelhavet började de nautiska affärerna på 1700- och 1800 talet att även erbjuda sina kunder att få deras skepp avmålade. Det var inte alltid så duktiga konstnärer men de var duktiga på hur skeppen och deras riggar såg ut.

När de fick en beställning på en målning, kom de ner till båten och målade av den. Bakgrunden var redan målad på duken, så allt de behövde göra var att måla själva skeppet. Bakgrunden oftast av enbart hav men ibland fanns det en del av landskapslinjen med ibland även någon boj eller andra skepp i bakgrunden. Målningens egna skepp kunde även synas som ett mindre fartyg vid sidan av.

Tittar man på olika skeppstavlor av samme målare kan man se att havet och omgivningen ser nästan likadan ut

Deras skicklighet på att avbilda korrekt gör att dessa målningar är idag kanske är mer värdefulla ur ett historiskt perspektiv för segelfartygen än för själva målningen. Självklart finns det undantag, stora tavlor som är värda förmögenhet.

Marinmålningar från Onsala

Det spännande med alla målningar på gårdarna i Onsala är att de förmodligen seglat hit ombord på ”sina” båtar. Tyvärr har säkert många originalmålningar flyttats från gårdarna, då de har ärvts av kanske släktingar som bodde på annan ort. Många gårdar gick också i konkurs i slutet av 1800-talet då segelfartygen dog ut. Gårdarna har bytt ägare och tavlorna kanske såldes på auktion eller gick med i flytten. Vi får hoppas att de inte bara har hamnat på en vind utan att de tas väl om hand och kanske pryder en vägg, då de har ett stort historiskt kulturvärde.