Handelsbodar i Onsala

Selma Björkman och Waldemar Anderson utanför affären på Karsegården.

Min bardoms affär - av Stig Karsegård

Min pappa startade 1921 C. W. Anderson Speceriaffär hemma på Karsegården i husets östra del. Den drevs av min faster Selma Björkman och pappa Waldemar Anderson. Karsegården var ursprungligen en kringbygd gård. På 1920-talet var man tvungen att köra igenom porten i ladan för att komma in till gården och affären. Lastbilarna, som nu hade tagit över transporterna från hästarna, var för höga för att köra igenom porten. Man rev därför den ladan. Affären fanns på gården fram till 1936 då den flyttade till ett nybyggt hus vid landsvägen (Onsalavägen), där ”Lollipop” ligger idag.

Jag minns inte så mycket av  den första affären på Karsegården men från affären vid landsvägen har jag mer att berätta.
De flesta varor handlades i lösvikt. Sirapen kom till affären i stora plåtdamejeanner med träribbor runt om. För att få ut bottensatsen, som alltid stelnade, ställde man damejeannern på en spis nere i affärens källare, i syfte att värma upp sirapen så att den blev flytande.

Jag minns hur hemsk det blev en dag när jag skulle hjälpa till med sirapen. Biträdet i affären tog damejeannen och bad mig att hålla burken. Burken blev glödhet och jag tappade den och fick sirapen över armen. Detta gjorde väldigt ont och jag har fortfarande efter mer än 70 år ärr efter brännskadan.

Ett annat minne som kunde slutat illa var när jag var fem år och satt på mjölbingen och lekte. Jag fick då för mig att jag skulle testa hur fotogen smakade. Jag tog kannan och drack direkt ur pipen. Man fick snabbt ringa Bengtssons Taxi som kom direkt och körde mig till doktor Johannes Grip i Kungsbacka.

Jag minns också en tokig episod när en dam kom in för att handla varor och med sig hade hon sin hund. I skyltfönstret låg familjens katt och sov. När hunden kom in vaknade katten och det blev ett fasligt liv innan djuren kunde skiljas åt.

Jag minns också om när vi fick det första kylskåpet till affären och när telefonen kom. Karsegården fick nummer Onsala 54. Nu kunde man beställa kött från ett företag i Göteborg som körde ut varorna till de olika affärerna. Det gick också att köpa direkt från ”köttbilen”.

Under andra världskriget var det brist på mat och bensin. För att det skulle räcka till alla fick man ransoneringskort som var utfärdade av Statens livsmedelskommission. Brist på bensin berodde på brist på utländsk valuta. Detta gjorde att bilarna var tvungna att gå på gengas. När kriget var slut var bensinen fortfarande periodvis ransonerad. För att dryga ut bensinen kunde man ha en extra tank med fotogen på bilen eller på båten. Socker, sirap, kaffe och te var andra varor som var ransonerade.

Jag minns hur vi satt hemma på kvällarna vid köksbordet och klistrade ransoneringkuponger på pappersark. Dessa skulle skickas tillbaka till Statens livsmedelskommission.

När jag blev äldre arbetade jag som springpojke i affären tillsammans med två andra pojkar (Evert Ekelöf som kom att driva Ekelöfs affär och Elon Kristenson som drev Gärdhem). I anställningsvillkoren ingick lön och mat för dagen.

Under 1940-50-talet fanns mycket laxöring i fjorden. Dessa konserverades i köket på Karsegården, så självklart fick vi springpojkar mycket fisk till lunch.

Åke Ström var den siste ägaren av Ström Livs som låg utmed Onsalavägen vid Vickan.

Här berättar han om familjens affär.

Åke föddes i Undersåker Jämtland och flyttade via Stenungsund till Onsala Januari 1947.

Min pappa var mycket innovativ och byggde om sin affär redan 1949 till ett snabbköp. Där plockade man varorna själv och betalade i kassan. Det var den femte affären i Sverige som blev ett snabbköp.

På sommaren började dagen för honom redan klockan 4 på morgonen med att köra ut mjölk, grädde och tidning till sina kunder. Varorna ställdes på entretrappan. För att hålla reda på var kunderna bodde fanns det en karta på lagerväggen där alla som skulle ha leverans hade ett eget markerat nummer.

För att få ihop personal för sommaren annonserade pappa i norrlandstidningar med följande text:

"Sommarpersonal till speceriaffär på västkusten möjlighet till salta bad, fritt vivre o bostadslön efter överenskommelse. Kontakta Ströms Speceri Vickan Onsala."

Många Onsalapojkar är det som fann sina fruar bland sommarpersonalen.

När sommargästerna kom flyttade Onsalaborna ner i källare eller till uthus och hyrde ut sitt hus för att få in pengar. De flesta sommargästerna tog sig ut till Onsala med buss eftersom dom saknade bil. Bussarna var små och för att få med allt folket kopplade SJ på släpvagnar. Släpvagnen hade till och med sin egen konduktör.

På vardagarna var vi tre springpojkar som cyklade ut med varor, fredag o lördag förstärktes det med en skåpbil. Största lasset jag kört var tre cementsäckar, 50 kg/st. Två fram och en bak.

Alla tomglas som hämtades hem ställdes av på gården och sorterades sent lördag eftermiddag. Drickabackarna rymde 50 liggande flaskor.

Vi pumpade upp fotogen i kundens medhavda plåtkanna och rödsprit såldes på kvartersflaskor med etikett på. Vi barn var så malliga för varje jul kom det en almanacka från Vin & Spritcentralen eftersom vi sålde rödsprit.

Vi sålde torra färger, Zinkvitt, Gul umbra och Krita. Vi sålde också linolja i lösvikt och torvströ på bal. Nere i källaren vid färgerna fanns en del flaskor. De flesta hade etikett på men på en var det ingen så jag ville veta vad det var. Jag skruvade av korken och drog ett djupt andetag och blev helt nockad, det var koncentrerad ammoniak i flaskan.

En rolig episod från förr var när min mamma fyllde 40 år och det var ett stort kalas med många gäster.  Bland gästerna var specerihandlarna  Levi o Elsie Sellman och  Kenny Carlsson. Kenny hade kört bil till Vickan och när han skulle hem tyckte han att det var bäst att lämna bilen och gå hem. Efter en timma var Kenny tillbaka i Vickan. Någon frågade honom, gick du inte hem  för en stund sedan, ”Jo men det stod inga poliser så jag tar med mig bilen hem”.

Åke Ström