Lars och Ingela Gathenheilm, Sjökaptenshustrun, Kvinnor i stugor, Yngve Lindgren,

Lulli Jönson, Gun Furuland, Beda Hallberg samt Lille-Maj och Jens Furuland.

Bilder från sjöfartsmuseet i Göteborg

I boken ”Göteborg – handbok för resande” från 1869 finns följande skrivet om Lars Gathenhielm

”… han lärde sig hvarken läsa eller skriva , men kunde sköta segel, var modig, samvetslös och djerf”.

Lars föddes den 30 november 1689 i Onsala (Onsala socken, Fjäre härad i norra Halland). Han var son till Anders Börjesson Gathe och Kerstin Larsedotter. Pappan var fyrinspektör, redare, skeppare, skeppsbyggare och hade ett tobaksspinner i Kungsbacka där man spann tuggtobak. Han ägde också ett större repslageri vid nuvarande Kopparviken och ett segelmakeri hemma på gården Vässingsö. Namnet Banaregrundet i Kopparviken är en kvarleva från denna tiden. Reslagarbanan brändes tyvärr ner av Tordenskjöld från Norge 1717.

Modern kom från Hjälm i Fjärås socken och Lars var ett av deras nio barn.

Att Lars hamnade inom sjöfarten var inte så konstigt med tanke på hans uppväxt inom sjöfart. Hans akademiska kunskaper verkade inte varit så lysande men det finns dokumenterat att han var inskriven på gymnasiet i Göteborg året 1706. Det finns också dokumenterat att han talade mycket bra engelska och att han i början av 1710 befanns sig i England.

Lars led av en höftskada som innebar att han tvingades gå med kryckor och tillbringade därför inte själv så mycket tid ute på sjön. Hans styrka var istället som redare, affärsman och organisatör. Som det står skrivet om honom så var han samvetslös och det finns text av Carl Gustaf Möller som skrev regelbundet rapporter om kaperiverksamheten till Karl XII. Citat ” … Jag är så brydder om hans kaperi, att när han icke strax får som han vill, så blir an sicken och håller alla för missgynnare”. Han var heller inte omtyckt i alla kretsar då många ansåg att han var en uppstickare från landet. Lars anklagades också vid ett par tillfällen för ren piratverksamhet men han beskyddades av kungen själv och dömdes aldrig för detta.

Onsalasonen som blev en känd kapare

Det var år 1710, under det Stora Nordiska kriget som kung Karl XII beslutade att utfärda kaparbrev som gav skeppen rätt att kapa fiendes skepp. Lars var i England när han fick dödsbudet att hans far Anders hade avlidet. Han begav sig då hem till familjen. Fadern var mycket förmögen så tillsammans med sin bror och sin mamma ansökte de och andra Onsalaredare redan i juni 1710 om kaparbrev för inte mindre än åtta fartyg. Fartygen var hukare och galjotter, som var snabba och lätta att manövrera. Det är nu som begreppet ”Lasse i Gathan” sågs för första gången.

Ett av de första fartygen som Lars utrustade med hjälp av kompanjoner var galjotten ”Lille Jägaren” med kofferdikaptenen Thore Moberg som befälhavare. Med Lilla Jägaren hade Lars stora framgångar, vilket ledde till att han kunde bli delägare och ensamägare i cirka 50 fartyg bland annat Constantia och Europa. Under denna tiden kapade han fler än 80 fartyg. Allt som allt l så erövrade Lars kapare fartyg och laster till ett värde av 7 miljoner kroner ( enligt Traung och tidningsartikel 7 de 1952).

Då Lars var invalidiserad var han inte själv ute på havet så mycket. Första gången som det finns dokumenterat att han var kapten var på kaparfartyget Vinthunden som hade 4 kanoner och 18 mans besättning.

”Lasse i Gatan” blev befälhavare över västkustens kapare

Karl XII utsåg Lars till befälhavare för samtliga kapare på västkusten, till ledare för transportflottan och till kommendör i svenska flottan. Kungen ville dra nytta av att Lars var en bra organisatör och att han hade stor kontroll på vad som hände utmed kusten. För att Lars skulle kunna ha denna uppsikt, lät han bygga vakttorn utmed kusten. Dessa var bemannade och när något fartyg närmade sig, signalerade man mellan vakttornen, så att informationen snabbt nådde fram till Gathenhielms gård Gatan utanför Gottskär.

Lars och hans bror Christian blev adlade

1715 blev Lars och hans bror Christian adlade av Karl XII, bl a på grund av deras bedrifter inom kaperiverksamheten. Adelsnamnet Gathenhielm, som de tog, var en sammanslagning av gårdsnamnet Gatan och moderns födelseort Hjälm.

Lars och Ingela ett kaparpar

Den 2 april 1711 gifte sig Lars med Ingela Olofsdotter Hammar från Hammarkullen i Onsala. Ingela kom liksom Lars från en stor redarfamilj. Det står helt klart att hon var en pådrivande kraft och sporrande honom i hans arbete. Tillsammans fick de fem barn. Tyvärr dog alla barnen tidigt och släkten dog ut när sonen Anders dog 1768.

Lars och Ingela bosatte sig tidigt i Göteborg då det var lättare att bedriva kaperiverksamheten där. De var ändå mycket ute på gården Gatan i Onsala eftersom den bara låg endagsritt från bostaden i Göteborg. Huset i Göteborg var en tvåvåningsfastighet med stor källarvåning. Det låg vid Lilla Torget i anslutning till kanalen, båtarna och auktionerna där den kapade lasten såldes. Lars ägde också en större trädgård i Haga och en tomt vid Stigbergstorget. Huset vid Lilla Torget finns tyvärr inte kvar i dag.

Lars blir ägare till Gamla varvet

Göteborgsvarvet/Gamla varvet nedanför Stigberget, utanför dåtidens Göteborg, hade Göteborgs stad fått av staten under förutsättning att de byggde och utrustade ett antal fartyg varje år. Då inga skepp byggdes skänkte Karl XII 1716 varvet i stället till Lars Gathenheilm. Efter Lars död kom det att bli en tvist mellan hans hustru och Göteborgs stad om vem som ägde vad. Ingela lär ha bott på varvet efter sin makes död men fick flytta när staden fick tillbaka varvet. Under Gathenheilms tid byggdes och utrustades det flera skepp på varvet.

Repslagarbana i Onsala och Göteborg

Lars Gathenhielms far Anders Börjesson Gathe anlade 1708 en repslagarbana, 200 meter lång och 3 meter bred, utmed stranden vid Kobbaviken i Onsala. Här tillverkades tågvirke. 1717 brändes anläggningen ner av Lars Gathenhielms ärkefiende, norrmannen Tordenskjold. Vid ett besök på platsen lär Karl XII ha stått på höjden ovanför och tittat ut över den brända repslagarbanan. Idag finns bara rester av hamnen, i form av stenar som ligger i bryggor och namnet Banagrundet kvar. Repslagarbanan i Göteborg låg vid Bangatan.

Lars påskyndande död

Lars dör den 24 april 1718 endast 29 år gammal. Historien säger att hans död påskyndades efter i snabb ritt mellan Onsala och Göteborg för att gömma undan några dokument. Lars hade nämligen blivet anklagad för smuggling men blev för sjuk och dog och kunde därför inte dömas. I efterhand visade det sig att han förmodligen inte hade smugglat utan det hade gått rätt till.

Ingela tar över kaperiverksamheten

Efter Lars död tog Ingela över sin mans kapartillstånd och verksamhet. Hon expanderade verksamheten och fortsatte att bedriva den fram till freden med Danmark 1720 och Ryssland 1721. Hon kom att kallades ”Skeppar-drottningen”.

Sjökaptenshustrun även kallad Mamsell

I Onsala fanns det flera sjökaptenssläkten och efter näringsfriheten 1864 blev det ännu fler. I mitten på 1850 så bodde det en familj Anderson på Karsegården. Frun hette Alida och hennes tillvaro är en spegling av åtskilliga kvinnors liv i Onsala på denna tid.

Alida född Isberg, var gift med C.S Anderson som var sjökapten på bland annat båten Solide. I Onsala var det vanligt att gårdarna ärvdes utav döttrarna. Så även på Karsegården. Alida fick fyra barn, Selma, Agnes, Lotten och Waldemar. C.S. Anderson resor var långväga till både Kanada och Sydamerika. En av hans resor varade i sju år vilket gjorde att barnen inte träffade sin far på alla dessa år. Trots att mannen var borta långa perioder skulle gården skötas. För att klara detta hade man en hälftenbrukare som tillsammans med Alida skötte gården. De bodde också i en del av huset. Som lön fick de halva avkastningen. Ex föddes det två kalvar fick Alida en och hälftenbrukaren en. Många hälftenbrukare hade också i sina kontrakt att köra ”härskapet” till kyrkan. Kaptensfruarna hade också fullmakt att sköta all ekonomi när männen var borta.

Eftersom det var så många män som var borta från Onsala under stora delar av året fick kvinnorna även uppdrag inom socken. Alida var en av kvinnorna i en av de tretton rotana som “styrde” i Onsala socken.

Sjökaptenens hustru kallades även Mamsell och hon hade rätt att bära hatt inne i kyrkan.

Kvinnor i stugor

Förutom alla gårdarna fanns här i Onsala också stenstugor/backstugor. Dessa låg oftast när vattnet, där marken inte var så bördig. Familjerna var fattiga och de fick till sin försörjning även arbeta utanför hemmet. Ett exempel är Anna Jönsson på Skalla. Hon var ogift och bodde i en trästuga dock på Skalla på Onsalahalvöns södra del. Där ute fanns det en ankringsplats och många fartyg låg här i väntan på bättre vindar för att ta sig till Göteborg eller söderut. Anna fungerade som bud och gick med telegram mellan fartygen och telegrafstationen vid Mariedal.

Vi har också Gerda Pettersson även kallad “Gerda i Grottan”. Hennes mor var Hilda Pettersson och Gerda var en ”oäkting”. Fadern var inte allmänt känd för de flesta. Många i Hildas generation visste dock vem fadern var men det var inget man pratade om. Gerda växte upp med sin mor  i en stenstuga vid Stora Enen. Stugan hade ett rum på bottenvåningen och ett mindre på övre våningen.

När Gerda blev äldre var hon tvungen att börja arbeta. Hon fick anställning hos biskopen i Björkris utanför Kungsbacka. 1920 fick hon tjänst hos prosten Alberg i Björketorp. Här tog hon hand om både hushåll och barn. Prästen hade det relativt gott ekonomiskt och köpte tidigt en bil. Själv ville han inte köra utan det blev Gerda som fick ta körkort och vara chaufför. Gerda blev en bland de första kvinnorna i norra Halland som tog körkort.

På 1960 talet blev Gerdas mor Hilda sjuk och Gerda flyttade hem till stenstugan vid Stora Enen för att ta hand om henne. Vid stenstugan fanns det en underbar trädgård där hon odlade mängder av grönsaker. Närheten till havet gjorde att hon ofta fiskade både sommar och vinter. Gerda badade också gärna i havet iklädd sin baddräkt av ull.

När det var kalas på gårdarna runt om kunde man be Gerda om hjälp. Hon kom gärna till bland annat Karsegården och serverade iklädd svart klänning och vitt förkläde och vit hätta. På Karsegården var hon också barnvakt när de vuxna skulle på kalas.

Yngve Lindgren - Onsalas största entreprenör och grundare till Lindgrens hamn.

Text och bilder från Björn Malmström

Lulli Jönson - Jönsons konditori - hallontårta och prickigkaka i två generationer

Lulli heter Julia Gabriella Jönson och hon föddes på Tunbyholmslott i Skåne Hon träffade Agnar Jönsson som utbildade sig till agronom på en lantbruksskola. Han var lärare och hon var elev. Paret köpte Lyngås gård i Onsala 1919 och hade där hönseri. De fick tre barn Margit, Gun och Märta.Tyvärr fick de lägga ner hönseriet eftersom hönsen drabbades två gånger av pesten.

Agnar Jönson var en uppfinningsrik man och han utvecklade en kläckningsmaskin för kycklingar. Den fungerade inte. Jönsons hade inte gården Lyngås i så många år utan de byggde istället den ”vita villan” på en tomt i allén till gården. Här startade Lulli sin bageriverksamhet genom att baka och sälja till olika detaljister bland annat till Sellmans affär i Gottskär och till Jönsons också i Gottskär som hade en liten bod där han sålde bakverk och kaffe i trädgården. Det var också här på vinden som dottern Gun och ett barnbarn Mia hittade den gamla kläckningsmaskinen.

Lulli var en driftig kvinna som reste mycket. Det var frånn sina resor som hon hämtade idéer till sina bakverk.

1935 köpte Lulli fastigheten i Gottskär där konditoriet kom att ligga i alla år. Redan 1901 var det affär i denna fastighet. Det var Selma och Konrad Björkman som då hade sin speceriaffär där. Den affären fanns där fram till ca 1920 då affären lades ner och fastigheten hyrdes ut. Det finns uppgifter på uthyrning av 950kr för 6 veckor under sommaren.

Konditoriet gick bra och folk hittade till Gottskär och till konditoriet för kaffe och dopp mycket tack vare den nya populära restarungen/hotellet som hade byggs uppsamt att fler människor hade börjat köra bil. Under krigsåren blev det några tuffa år  eftersom råvarorna var dyra.

Många recept kom från Lullis bardomshem och hennes mest kända bakverk är Hallontårtan och Prickekakan som älskades av alla seglarungdomar.

Under 60-talet tog verksamhet fart ordentligt. Då Lulli var en duktig affärskvinna visste hon att ta betalt. Detta förde hon över till sin dotter Gun som kom att ta över verksamheten.

Källa: Mia Lundberg (barnbarn till Lulle), artikel i Norra Halland den 5 juni 1992

Beda Hallber – Majblomman

Beda Halllberg föddes på gården Presse i Onsala den 11 februari 1886. Hennes far hette Johan Andersson och var skeppare på Ernst Märk, det första seglande ångfartyget. Johan gifte sig med Josephine från Onsala. Josephine seglande med sin man på fartygets jungfruresa som bland annat gick till Brasilien. Där föddes deras första barn, Beda. Hemresan blir besvärlig och de hamnade på Maderia för att därifrån gå vidare till England och sedan hem till Sverige.

Johan slutade med seglarlivet och blev istället lantbrukare på gården Presse i Onsala. Presse var då en nystartad gård i Onsala. Vid laga skifte togs det delar av mark från tre gårdar och den marken tillsammans bildade gården Presse.

Familjen Andersson levde sitt liv på Presse i Onsala och fick ett antal barn. Till sist fick Johan nog av familjelivet och lantlivet i Onsala och gav sig iväg till Amerika för att aldrig höras av igen.

Josephine, Bedas mamma, fick nu själv ta ansvar över gården, barnen och även över sina föräldrar.

Som människa var Josephine mycket social och hon hjälpte gärna de som har det svårt. Området runt gården var mycket kargt och marken var enligt laga skifte ”värdelös”. Där fanns flera stenstugor där det bodde familjer med många barn. Dessa familjer hade det väldigt knapert. Josephine gick runt i stugorna och hjälper till så gått hon kunde. Med sig har hon sin dotter Beda som redan där i unga år lärde sig vilka problem och svårigheter det finns bland det fattiga. Det fanns inga pengar och mycket sjukdom. Det var förmodligen dessa besök som lade grunden till Bedas stora vilja att hjälpa barn som har det svårt.

Beda gick aldrig i skolan i Onsala utan hon studerade för en guvernant hos familjen Cullbergs på gården Rösan. Som 12 åring flyttade hon till sin moster på Badhusgatan i Göteborg.

Beda träffade som 19 åring en äldre man, John Hallberg, som hade en tobaksaffär i samma område som hon bodde. De gifte sig och fick två barn Margot och Signe. Familjen levde sitt sociala liv i Göteborg och samlade in pengar till de fattiga.

Första tanken på att göra en ”Majblomma” föddes en dag 1906 när dottern Margot kom hem med en liten ”pappknapp” på sin kappa. Den hade hon köpt på väg hem från skolan för 10 öre. Här såg Beda en idé för att samla in pengar.

Beda tog upp frågan med Göteborg kommun om att sälja en liknade blomma på en bestämd dag. Till en början var man negativ och trodde inte på idén men Beda var övertygande och tillslut blev det bestämt. Det gjordes 10.000 stycken små blomknappar som skulle säljas genom skolorna. Dessa tog slut direkt och man fick snabbt trycka ytterligare 50.000 stycken. Succén med Majblomman var ett faktum och man startade nu lokala föreningar för att sköta försäljningen.

1932 blev Beda bjuden att åka till Amerika för att även där starta upp Majblomman och ett barnhem. Bedas syskon hade emigrerat till Amerika och hon träffar även dem på sin resa.

Den 9 maj 1945 dör Beda Hallberg men hennes livsverk Majblomman lever vidare.

Lille-Maj Furuland ägde och drev Gottskärs hotell/Jens krog mellan 1969 – 2015

Björn Malmström intervjuar Lille-Maj Fululand den 2020.10.22 där hon berättar om sig själv, sin man Jens och hotellet/restaurangen Jens Krog.

Lille-Maj är född i Stockholm men familjen var tidigt på Västkusten. Som ung passade Lille-Maj barnen Peter och Patrik Bräutigam på Onsala.

Lille-Majs bror, Lennart Hammarberg, omvandlade runt 1965, dåvarande Lithanders konfektionsfabrik i Kungsbacka till en Båtmässa. Lennart behövde då någon som kunde sköta kassan på helgerna så han bad Lille-Maj göra detta. En av de tidiga utställarna var Jens Furuland som bl. a sålde motorbåtar från Selco. Idag är båtmässan omvandlad till Kungsmässan.

Jens Furuland, som tidigare hette Svensson, kom till Gottskär 1959. Han levde mellan 1928 och 2001. Jens var sjöingenjör och började sin yrkesbana på KA4 i Göteborg. Han var kunnig och intresserad av alla som handlade om båtar. Han började i Gottskär med firma Gottskärs Båt &Motor. Han var tidigt en av utställarna på Kungsmässan båt expo på 1960-talet. Jens köpte restaurangen i Gottskär 1965 utav Yngve Hansson. En restaurang som var i dåligt skick men som han rustade upp och kallade Jens Krog. Hotellet kom sedemera att läggas ner och in kom diverse olika företag. Själv hade Lille-Maj en klädbutik i byggnaden.

Jens intresse förutom båtar var bilar. Han var en av de drivande i veteranbilsutställningarna i Tjolöholm. I Jens garage fanns en vacker blå Roll Royce och en fin Mercedes.

Jens var från början gift länge med Gun Furuland som var dotter till den legendariska Lulli Jönson som drev Jönsons konditori. Genom Båtmässan i Kungsbacka träffade han Lille-Maj och kom att anställa henne till restaurangen. De blev sedermera ett par och gifte sig.

Jens och Lille maj hade en fin träskuta. På sommaren hade de på 80-talet en filial till klädbutik i Smögen. Genom detta blev Jens anlitad som skeppare på Smögenfärjan som gick över Smögenviken till Magasinet.

Jens dog 2001 men Lille-Maj kom att äga restaurangen fram till 2014 då hon började planera för att sälja allting. Ingen av döttrarna ville ta över efter henne. Många var intresserade men det blev Jonas och Marianne Hillhammar från Gottskär som hon sålde till.

Badlivet på Utholmen